Som nytillträdd
ständig sekreterare för Vetenskapsakademien ser jag fram emot det spännande arbetet
att tillsammans med presidiet och kansliets ledningsgrupp utforma Akademiens
verksamhet och vara dess ansikte utåt. Till detta har vi ett stort stöd från
klassordförande och ledamöter, kompetent och erfaren personal, kommittéledamöter,
forskare på institut, och personer i tidigare akademiledningar. Jag är väldigt
tacksam till min företrädare, Hans Ellegren, för en välskött överlämning.
Kungl.
Vetenskapsakademiens 288:e år har börjat mycket bra med inval av nya ledamöter,
beslut om nya pristagare, och nomineringar till årets Nobelpris. Vi har också haft
två mycket trevliga akademiföreläsningar och fler att se fram emot.
Fjorton ledamöter
valdes in under de allmänna sammankomsterna i januari och februari, sex män och
åtta kvinnor. Det är med stor glädje jag noterar att det blev en välbalanserad
grupp av excellenta forskare. Jag ser fram emot att få välkomna dem till Akademiens
sammankomster och aktiviteter. Deras kompetens och engagemang kommer att komma Akademien
till gagn.
Omkring oss i världen
ser vi omvälvande förändringar. Kunskapssamhället, universitet och institut
underkastas politiska beslut av ledare
som förbiser demokratiska processer, försöker försvaga viktiga internationella
organisationer, och ignorerar etablerade globala avtal. Vårt trygghetsnät
smulas sönder. Forskarnas och lärarnas frihet att förmedla och publicera vetenskapligt
grundad kunskap begränsas inom vissa områden.
Vem kan stå upp
och stå emot dessa destruktiva krafter? Frågan berör många. Också vår Akademi. Den
utveckling vi ser nu hotar nämligen Akademiens övergripande mål och uttalade
syfte – att främja
vetenskaperna och stärka deras inflytande i samhället. Det är min åsikt att den
starka, oberoende rösten som Akademien har inte bör tiga still, utan användas
på ett klokt sätt.
Det som har skett
hittills är att Kungl. Vetenskapsakademien har uttryckt
sitt stöd för den europeiska akademifederationen ALLEA:s uttalande om hoten mot
den akademiska friheten i USA. Där uppmanas bland annat nationella regeringar att stärka pågående insatser för att skydda
akademisk frihet och vetenskapliga institutioners autonomi.
I Sverige görs utredningar
på regeringsnivå, om såväl stärkt skydd för den akademiska friheten som lärosätenas
organisationsform, våra klasser och kommittéer jobbar med frågan, och samhällsdebatten
är i gång både i Sverige och i världen.
En underbar
ljusglimt i mitt arbete de här första månaderna är att ringa pristagare.
Årets Sjöbergpristagare, den brittiske cancerforskare Charles Swanton, som har belönats för sin banbrytande forskning
om tumörernas evolution, var uppriktigt glad och överraskad när jag talade med
honom. Jag ser fram emot att träffa honom i Stockholms stadshus vid årets
högtidssammankomst.
Ännu mer speciellt
kändes det dock att ringa upp Crafoordpristagaren i geovetenskaper, klimatforskaren
Veerabhadran Ramanathan, verksam vid UC San Diego, på kvällen efter årets
första supé. Han satt då och åt lunch med sin familj och blev så glad att han genast
skulle beställa en stor efterrätt.
Hans första reaktion var en oerhörd
tacksamhet för att i dessa tider få ett forum för att tala om
klimatförändringar. Han nämnde i pressen senare att han vill nå ut till unga
människor och människor i hela världen.
Även i Akademiens video fastslog han: "We are all interconnected...We are all one planet. Whether we like it or not, we have to live together. To live together, we have to work together."
Jag hoppas att hans röst kommer att
höras tydligt. Vi välkomnar professor Ramanathan till Sverige i maj för att ta
emot priset under Crafoorddagarna i Lund och i Stockholm.
Själv ser jag fram
emot många fler glädjande samtal framöver.
Ellen Moons
